Vad är oljeoberoende?

Jag var på ett möte  förra veckan, arrangerat av kommunen som handlade om klimat- och miljö strategi. Där uttalades följande: ”Karlstad är på god väg att bli oljeoberoende”.
Jag blev ställd, reagerade inte, men uppenbarligen tog det skruv någonstans i mitt undermedvetna för nu har detta uttalande börjat snurra runt i tankarna.
Det är oerhört skrämmande att man kan tro att vi är ens i närheten av att bli oberoende. Har man den bilden så är man helt blind inför hur vårt samhälle är helt indränkt i olja, utan oljan skulle vi börja svälta inom några dagar, särskilt i städerna, men det ser i nuläget knappast bättre ut på landet. Är detta verkligen så svårt att se?
Det verkar som att många har bilden att det räcker att få bort eldningsoljan från villor och kraftvärme för att göra anspråk på titeln ”oljeoberoende”. ARGHH! Frustrationen skakar inom mig! Hela vårt samhälle är helt uppbyggt på transporter och dessa använder till 90% olja som energikälla! Detta är väl ändå väl känt för de flesta? Bara för att detta är väldigt svårt att lösa på kommunal nivå, alla andra nivåer med för dem delen, så motiverar väl inte det påståendet att vi är oberoende?
Möjligen tänker man att detta kan ersättas med förnyelsebara drivmedel, dessvärre är detta långt ifrån sanningen. Det borde räcka med följande sifferuppgift för att inse det: om ALL mat på hela jorden skulle göras om till etanol så skulle den bara räcka till 8% av energibehovet. Det är trots allt så att vi måste prioritera mat till människor framför energi till transporterna, och att bara få en tiondel av dagens transporter är hopplöst otillräckligt. I den rika delen av jorden så är transporterna helt nödvändiga för att försörja oss med mat. Det verkar som att hur vi än vänder på frågan så lär vi få svälta utan oljan!
Kan man få politikerna att förstå detta tro? Det känns inte så, särskilt inte som de fortfarande tror att vi ska kunna ha tillväxt mitt under dalande energitillgångar. Givetvis får man inte ge upp, man måste lägga fram fakta och försöka visa detta uppenbara faktum, men det är inte lätt att nå fram till de som verkligen inte vill se verkligheten som den är.

Hållbar utveckling

Det anses vara svårt att definiera vad hållbar utveckling är. Den definition som många hänvisar till är Bruntlandsrapportens: En hållbar utveckling är en utveckling som tillfredställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov. Den är ganska abstrakt och det går inte omedelbart att avgöra om någon lösning uppfyller definitionen.

Naturen vet vad som är hållbart, naturliga system har funnits i miljarder år och kan därför ses som själva definitionen av vad som är hållbart. Kännetecknande för naturliga system är kretsloppet, återvinningen. Utan perfekta kretslopp så skulle naturen successivt utarma områden och till slut duka under.

Om man betraktar dagens samhälle och letar efter kretsloppet så ser man istället de linjära flödena. Råvaror grävs upp, används (oftast ett mycket kort tag) för att sedan kasseras. Den återvinning vi har, som ibland kallas för kretslopp, är mycket begränsad. På sin höjd kan vi återanvända produkterna några gånger innan de inte längre går att använda. Som regel så omvandlas en vara med en högre ”kvalitet” till en produkt med mindre möjligheter till återanvändning, vilket i praktiken innebär att man använder samma råvaror två-tre gånger istället för en.

Det existerar inga fullständiga kretslopp någonstans i samhället. Det är därför vi håller på att utarma planeten till den punkt där samhället kollapsar. BNP är inget bra mått på hur rika vi är i reella värden. Däremot är det ett utmärkt mått på hur snabbt vi omvandlar nyttigheter (jungfruliga råvaror) till skräp.

Om vi ska kunna använda teknik så måste den kunna ingå i ett perfekt kretslopp. Så länge vi inte kan det så kan vi inte använda teknik i ett sant hållbart samhälle. Allt vi kan göra är att dra ut på processen, försena tidpunkten då kollapsen inträffar.

Biologiska system klarar av att tillgodogöra sig ämnen på molekylär nivå och därmed uppnå perfekta kretslopp. Vår teknik, som många tycker är så fantastisk, är enormt primitiv i jämförelse. Trots mycket höga koncentrationer av en mängd värdefulla ämnen i vårt avfall så grejar vi inte att ta tillvara på det.

Är det egentligen så svårt att förstå vad som är en hållbar utveckling? Är det inte så att vi inte egentligen vill veta? Man vill gärna tro att vi bara kan byta ut den där bensinbilen mot en elbil, kolkraftverket mot ett vindkraftverk och därmed få en hållbar utveckling. Tittar man lite närmare så ser man snart att både elbilen och vindkraftverket består av mängder med ändliga råvaror, som vi ännu inte förmår återvinna till fullo. Visst är det ”hållbarare” att använda den tekniken, men är det sant hållbart? Det sant hållbara måste kunna leva lika länge som naturen – i all evighet. Vår teknik är fullständigt underlägsen naturen.

Jordbruket som försörjer städerna

Som en direkt replik på mina tankar kring stadens beroende av stora industriella jordbruk så tipsade en vän om Matens Pris på radio. Just detta visar på varför den storskalighet som behövs för städernas försörjning är så ohållbar.

För att skapa mat åt de miljontals människor som lever i städer så måste jordbruket vara högeffektivt. Eftersom ekologiskt jordbruk måste vara mer småskaligt och kräver mer arbete så genererar det ett mindre överskott. Dagens kött och mjökproduktion är beroende av soja från Brasilien vilken i sin tur produceras så storskaligt att den omöjligen skulle kunna bedrivas för hand. Storskaligheten leder också till monokultur där skadeinsekter frodas och kräver allt starkare bekämpningsmedel för att stoppas.

Ett hållbart samhälle är småskaligt, lokalt och självförsörjande. Då uppnås balans, samhörighet, förståelse och respekt för naturen. Den globaliserade matproduktionen gör att vi inte ser hur maten vi äter kommit till. Att råvarorna skickats jorden runt och skapats genom industrialiserade processer med mängder med gifter som skadar människor på andra sidan jorden – allt det är osynligt. Det är därför stadsmänniskan inte behöver ta ställning när den handlar sin mat i ICA. Verkligheten bakom produkterna i sina fina förpackningar är inte synlig. Om det var grannen som odlade maten och konsekvenserna av besprutningen därmed drabbade konsumenten direkt så skulle vi inte ha något annat än ekologisk mat. Ingen skulle vilja utsätta sig själv eller människor i sin närhet för gifterna.

Den (o)hållbara staden

Jag har nu läst igenom senaste Camino (nr. 15) och känner mig frustrerad över bristen på förståelse över vissa fundamentala aspekter på staden som fenomen. Personligen så misstänker jag att man ogärna ser bristerna i en livsstil som man identifierar sig starkt med.
Jag ska försöka förklara så tydligt som möjligt varför staden inte är hållbar om man ser i ett större perspektiv än hur dagens samhälle är utformat.
Se även Förhållandet stad/land-inlägg på TransitionSweden.
De påståenden (bland andra) i Camino som jag vänder mig emot är:
”Det är mer hållbart att bo i staden, generellt sett”
”Hoppet om en hållbar framtid finns i städerna, för här kan vi sluta kretsloppen”
”städer kan bli självförsörjande till 10 procent” – (läs istället: ”städerna är beroende av import till 90 procent!”)

Först och främst måste vi definiera vad en stad är. Mitt förslag är: ”Förtätning av människor på en yta mindre än vad som krävs för att försörja dem.” Med andra ord, en stad kan aldrig vara helt självförsörjande. Om tillräckligt med odlingsbar yta fanns i staden för att människorna skulle kunna försörja sig uteslutande på den så skulle den inte längre vara en stad. Om vi utgår ifrån att en genomsnittlig stad måste importera minst 90 procent av sin mat så innebär det i sin tur att det måste finnas en landbygd med ett storskaligt jordbruk som genererar ett överskott stort nog för att täcka stadens behov av mat. Den moderna (stads-)människan har sällan ens reflekterat över detta. Maten är ju bara att köpa i affären.

Låt oss ta ett kliv tillbaka och istället för staden betrakta en tidlös självförsörjande by så som de flesta människor på jorden levat sedan vi blev bofasta (alltså c:a 10’000 år). I en sådan by produceras all mat, alla kläder, redskap och bostäder som behövs för att leva där. Handel med omgivande byar förekommer men står för en förhållandevis marginell del av produkterna. De flesta i byn är involverade i jordbruk medan ett fåtal specialiserat sig på andra sysslor och får sin mat genom att byta tjänster med de som odlar marken. Eftersom jordbruket är ett ganska krävande arbete så är överskottet begränsat, gissningsvis kan maximalt hälften av byborna syssla med annat än jordbruk och de som gör det är helt beroende av att jordbrukarna vill ha deras tjänster – annars kan de ju inte byta till sig någon mat.
Vi kan vidare konstatera att i den självförsörjande byn så är alla kretslopp små, slutna och helt och hållet ekologiska. Inga främmande ämnen introduceras och alla näringsämnen bevaras och återförs till markerna. En sådan här by är alltså utan tvekan den mest hållbara boendeformen man kan tänka sig, detta kan man anse vara bevisat efter de årtusenden vi levt på detta vis.

Om vi nu i perspektivet av detta betraktar den moderna staden och frågar oss hur den fungerar som en del av naturens kretslopp så kan man se att inga eller ytterst få av människorna i staden arbetar med odling utan jobbar istället med andra tjänster som genererar intäkter som maten handlas med. Ju större staden är desto mer överskott måste det omgivande landet kunna producera för att försörja stadsmänniskorna med mat. För att lyckas med detta behövs ett storskaligt industriellt jordbruk som drivs av energikrävande maskiner. Maten måste förpackas och transporteras till affärerna i staden. Efter att maten konsumerats så hamnar näringsämnena i stadens storskaliga avloppssystem där de måste renas ur vattnet för att producera det slam som sedan ska transporteras ut tillbaka till landet. I dagsläget så är kvalitén på slammet undermålig och reningen ofullständig så läckaget av näringsämnen är stort. En annan fundamental del av försörjningen i staden är renvattnet som måste distribueras via pumpar, reningsverk, och rörsystem. I många delar av världen är det svårt att få tag på tillräckliga mängder grundvatten.

Frågan är nu: Hur mycket överskott av mat kan landsbygden producera i en framtid där vi inte längre har olja? Om överskottet är mindre än behovet i städerna så kommer stadsborna att svälta. Dagens städer är helt beroende av stora mängder energi för den storskaliga produktionen, transporterna, och processandet. Dessutom är de helt beroende av bönder som vill köpa städernas tjänster. En självförsörjande by på landet är inte beroende av något utanför byns gränser. En stad är till åtminstone 90 procent beroende av sin omgivning. Man kan se hur många samhällen världen över behandlar sin landsbygd mycket illa för att tvinga den att producera det överskott staden måste ha. De människor som vill leva självförsörjande på landet berövas många gånger på mark för att de ska inlemmas i det storskaliga industri-samhället. Staden kan inte leva utan landet medan landet kan leva mycket friare utan staden.

Det är svårt att förklara det förtyck som staden måste utöva på sina omgivningar för att kunna leva. I det moderna samhället, som Sverige, så är detta förtryck så gott som osynligt. I fattiga delar av världen så är förtrycket mycket synligt och påtagligt. Om inte bönderna var skuldsatta till städerna så skulle de inte behöva producera ett överskott. Eftersom städerna är helt beroende av överskottet måste bönderna hela tiden hållas beroende av kapital från staden. Detta sker på många olika vis. Det är talande att trots att maten är det mest fundamentala behovet hos alla människor så behöver moderna bönder i väst få bidrag för att få sin verksamhet att gå runt! Hur kommer detta sig? Trots att jordbruket aldrig varit så effektivt som det är nu, trots att överskottet aldrig varit större, så måste ändå bönderna tigga bidrag. De stora jordbruksmaskinerna kräver mycket kapital. Av någon anledning så lyckas ”marknaden” pressa ner priserna på jordbruksprodukterna så lågt att det är svårt att få pengarna att räcka till. Vilken ”tur” för staden att det ligger till på det viset!

Ovanstående resonemang fokuserar bara på försörjningen av mat. Det finns många andra aspekter på stad/land att ta upp. Flera av dem nämns i inlägget jag länkat till. Till exempel tycker jag den sociala aspekten är intressant. Trots att staden är så full av folk så skapas det många gånger större ensamhet i en stad än i en landsbygd. Den stora mängden okända människor gör att man skärmar av. I en by så känner alla varandra och risken för t.ex. övergrepp och liknande är därmed mycket mindre. Notera att jag då inte talar om moderna byar som agerar förorter/sovstäder till en större stad. Jag menar den sortens by där människor lever sin vardag.

Den nödvändiga omställningen

Det är skrämmande vad lite allmänheten vet om den mycket närliggande energikris samhället står inför. Primärt utlöst av Peak Oil. Såg nyligen på Kjell Alekletts föreläsning som visar hur vi troligen redan passerat oljetoppen och att det orimligen är möjligt att släppa ut så mycket koldioxid som IPCCs scenarios förväntar sig. Visserligen så saknar jag ett resonemang kring oljeskiffret som det finns enorma mängder av och därför kan ge stora utsläpp. Oavsett så tar det lång tid att bygga upp utvinningen av nya energikällor och de kan därför inte kompensera bortfallet av konventionell olja. Slutsats: energikrisen är oundviklig.

Dessvärre är det inte bara bilresorna till jobbet som drabbas av höga oljepriser. Jordbruket tar 70% av sin energi från olja. Olja är råvara till så gott som all plast, många kemikalier och till och med läkemedel. Sen har vi alla transporter och inte minst flygresorna. ALLT kommer bli dyrare samtidigt som vår ömtåliga ekonomi-bubbla kommer att spricka igen och fler förlorar jobbet.

Grundproblemet är att vi har ett ekonomiskt system som är beroende av tillväxt och därmed billig energi i ständigt växande mängd. Häromdagen såg jag en mycket bra föreläsning som förklarade sambanden mellan energi, ekonomi och miljö. Sedan såg jag dagen efter hur de flesta trampar på som vanligt i konsumtionssamhället och skuldsätter sig upp över öronen med högre och högre bolån. Eftersom ekonomin saknar mekanismer för att minska tillväxten/konsumtionen på ett skonsamt sätt så är krisen ända vägen till förändring. Detta är olyckligt eftersom så många kommer i kläm när det krisar.

Omställningsrörelsen vill engagera människor i arbetet att förändra samhället så att det blir mindre energiberoende och därmed inte lika sårbart för den kommande bristen på energi. Mycket inspiration till byggandet av framtidens samhälle hämtas från hur samhället var uppbyggt innan oljan gjorde energin så billig. Samhällena hade starkare förankring i det lokala och det krävdes minimalt med energi till transporter, förpackningar och hantering. Samtidigt är omställningsrörelsen inte ett gäng bakåtsträvare som vill tillbaka till 1800-talet. Framtidens samhälle kommer lämpligen kombinera äldre tiders energihushållning med den moderna tidens teknik så att vi skapar ett samhälle som både är miljömässigt hållbart och bekvämt.

Nu är bara frågan hur man väcker upp folk till insikt att de måste hjälpa till med omställningen. Den kommer inte av sig själv. Politiker lär inte våga ta tag i frågan om inte folket kräver det. Det är en nackdel med demokrati – politiker kan bara göra förändringar som folket förstår och accepterar, annars förlorar de väljare. För närvarande är det ytterst få som förstår att vi måste lämna konsumtionssamhället bakom oss.

Elöverkänslighet svårt att acceptera

Det finns många forskningsrapporter som visat att elektromagnetiska fält påverkar människor och djur, viljan att acceptera dessa resultat är däremot väldigt liten. Bland annat denna nya i från Schweiz. Man kan ha förståelse för detta eftersom det skulle ha mycket avgörande inverkan på hela vårt samhälle som nu har börjat ta sikte på 4G och en ytterligare ökning av elektrosmogen.

Något som är lite skrämmande är att vi här i Sverige har gränsvärden som ligger skyhögt över de värden som många andra Europeiska länder valt, med hänvisning till försiktighetsprincipen. Se t.ex. detta diagram och jämför med de många olika gränsvärdena. Läs och begrunda. Är det verkligen vettigt att sätta gränsvärdena så högt bara för att skadorna inte (verkar) vara irreversibla? Vad är det för intressen som har påverkat besluten? Trots allt fungerar det utmärkt att använda mobiltelefoner m.m. även i Italien där gränsvärdet ligger på en 1/10000-del av det svenska.

Själv har jag bestämt mig för att bygga ett hus med så små EMF fält som möjligt. Man kan t.ex. uppnå detta genom tvinnade ledningar med jordning, 12v-system för belysning, bygga med material som absorberar fälten och genom att välja bort användningen av WLAN o dylikt. Försiktighetsprincipen är bra tycker jag. Därför vill jag inte heller omge mig med alla de gifter som finns i normalt byggande. Kan inte se någon vettig anledning att ta risken när fullgoda alternativ finns som garanterat är ofarliga.

När marknadsekonomin styr lönerna

Såg precis Uppdrag Granskning om de Thailändska bärplockarna. Det var slående hur alla inblandade stod utan svar på vad arbetarna egentligen borde få för ersättning. Sen vågade en yttra en nyckelfras: ”det är marknadsekonomin som styr”. Ja, just det. Det är ju samma ekonomiska system som ser till att ge småsmulor i ersättning till kaffebönder, textilarbetare, bananodlare, leksak- och elektronikfabrik arbetare. Hur kommer det sig att det inte går att ge en rimlig ersättning till arbetare när marknadsekonomin styr? Hur kommer det sig att så många anser att en liberal marknadsekonomi är bäst för att utrota fattigdomen när det är mycket tydligt att de flesta fattiga bara blir utnyttjade det nuvarande systemet?

Sanningen är att marknadsekonomin har ett antal inbyggda falska antaganden. Bland annat det om de ”jämnstarka parterna”. Om ni föreställer er ett torg med många handlare och många köpare. Då har varje individ ung. samma makt att välja vem man ska köpa från respektive sälja till och prissättningen blir en jämnstark förhandlingsfråga individer emellan. Ett annat är det om ”fullständig information”. Återigen, på torget i den lilla byn så är säkerligen alla köpare väl insatta i hur produkterna tillverkats på gårdar och verkstäder i närmiljön.

I dagens marknadsekonomi så står enstaka fattiga analfabeter på ena sidan och multiinternationella företag större än små länder på den andra. Självklart är de inte jämnstarka vid förhandlandet om prissättning! Sedan, hade de thailändska bärplockarna fullständig information om vad de gav sig in i? Nej, då hade de knappast riskerat att leva med skulder resten av sina liv.

Det finns en stor ovilja från etablisemanget att erkänna de här bristerna och medge att ett system som funkade utmärkt på torgen i byarna och städerna förr, inte fungerar i en globaliserad ekonomi där företagen är så stora att de nationella lagarna inte når dem. Det finns ju inga internationella lagar som kan reglera internationella företag och därmed agera motvikt mot företagens vilja att utnyttja jordens arbetare och råvaror för sin egen vinnings skull.

Vad är det då för mystisk marknadsmakt som satt priset på blåbären i skogarna? Det finns en stor efterfrågan på skandinaviska blåbär eftersom de anses vara mycket nyttiga och används i mängder med naturpreparat och kosttillskott. Inköpspriset sätts naturligtvis av de inköpande företagen. De vill ju maximera sin vinst och eftersom det är lättare att pressa ner inköpspriset än att höja försäljningspriset så gör de förstås det. Bärplockarna lär knappast ställa sig och säga: ”Nej, om jag inte får mer så behåller jag bären själv.” En marknadsekonomi fördelar inte rättvist, den fördelar mest till den som kan tillskansa sig den starkaste förhandlingspositionen. Det är därför små spelare lätt slås ut och de stora växer sig allt större. Är dessa egenskaper önskvärda? Går det att föreställa sig ett system som har bättre fördelande egenskaper?

Ekobyvision

Har velat leva i en ekoby i över 18 år, men av olika skäl har inte förutsättningarna varit de rätta. Nu börjar dock det ena efter det andra falla på plats och förhoppningsvis kan de första intresserade samlas och börja dra upp riktlinjer innan året är slut. Just detta med att hitta fler som vill samma sak har för mig känts som den största utmaningen. Hela processen lär bestå av mängder med utmaningar, men utan en grupp så går det liksom inte ens att börja.

För att samarbetet ska fungera måste man börja med stadgar, det är ofta på denna punkt som projekten faller. Många vill att byn ska byggas på ett visst sätt och när man inte kommer överens så splittras gruppen. Om man kan ha ganska fria stadgar så ger det utrymme för fler individuella önskemål vilket lär underlätta för gruppen att komma överens.

Några förslag på stadgar/riktlinjer som åtminstone är mina önskemål:

• Byn bör ligga inom 3 mil från Karlstad med rimliga möjligheter till pendling.
• Inga bullriga vägar/järnväg bör störa området.
• Området bör ha 1/2 ha jordbruksmark per familj. Därutöver minst lika mycket skog.
• Gemensamma lösningar för avlopp (gråvatten), renvatten, elektricitet och bredband/telefoni är viktigt för att få ner kostnaderna.
• Graden av delaktighet i kollektivboende, självförsörjning m.m. ska vara valbar. De som vill dela ett storkök kan göra det, de som vill bo i fristående hus kan göra det.
• Eftersom hela tanken med en ekoby är att byggnaderna och boendet ska ta hänsyn till miljön så är det självklart väsentligt att alla byggnader följer denna tanke. Däremot bör alla själva få välja hur deras boende ska utformas. Allt ifrån konventionellt byggda passivhus till jordhus kan räknas som ekohus.
• Om det blir aktuellt för en familj att sälja bostaden i byn så bör hänsyn tas så att köparen vill vara en del av ekobyn. Att sälja till högstbjudande är inte lämpligt.
• Området ska vara bilfritt. Garage/parkering placeras i utkanten av byn. Promenadvägarna ska givetvis vara breda/starka nog att köra på vid flytt och större transporter.

Det finns nog en hel del mer att säga. Lär återkomma till ämnet fler gånger. När det gäller utformningen av det egna boendet har jag redan många detaljerade idéer. En av de viktigare är att undvika stora skulder genom att bygga billigt och etappvis. Enkla halmhus går att bygga för under 200’000kr (exkl. tomt). Genom att tänka igenom lösningen ordentligt kan man sedan successivt förbättra den tills den motsvarar den nivå man önskar.

Skogen och Sophantering

Egentligen är det ganska självklart – det bästa sättet att hantera sopor är att inte skapa dem till att börja med. Om man ser med en historisk blick ett hundratal år bak i tiden så skapades (förhållandevis) väldigt små volymer sopor. Av det lilla där var så kunde det mesta komposteras. Nu i dagens så kallat effektiva samhälle (beror ju på vad man räknar som effektivt) så skapas det enorma mängder sopor. Det tillverkas 35 miljarder förpackningar varje år i Sverige och det går givetvis åt väldigt mycket energi och råvaror för att tillverka, transportera och ta hand om alla dessa. Varför behöver vi så mycket förpackningar nu? Man klarade sig ju fint utan dem för hundra år sedan!

Som jag ser det så beror denna förpackningsmani på den centraliserade produktionen. När man förr köpte råvaror i en lokal handel så behövdes väsentligt mindre förpackande. Ofta användes flergångsförpackningar som mjölk-kannan. När mjölkhanteringen centraliserades så ökade transporterna och det blev nödvändigt att förpacka produkterna i engångsförpackningar. Förpackningarna görs av trä från våra skogar – eller ska man säga trädplantage eftersom vi bara har 3,3% äkta skog kvar, resten är bara planterade träd som har mycket lite gemensamt med riktig skog.

Om vi ska kunna (åter)skapa ett hållbart samhälle som tar hand om naturen och förbrukar rimliga mängder energi och råvaror så måste vi förändra hela strukturen på samhället så att vi inte längre behöver bedriva rovdrift på naturen. Utan oljan kommer det ändå att bli väldigt dyrt att hålla på som vi gör. Det är dags att inse att vi måste låta naturen leva enligt sina egna villkor och inte enligt våra. Skogen är inte bara råvara till vår industri. Skogen lever och förtjänar att behandlas som levande och som ett hem för väldigt många djur och organismer. Läste nyligen i Fri Jord om hur sanna naturvänner kämpar för att inte skogsbolagen ska förvandla våra sista urskogar till kalhyggen. Man vill inte kalla sig själv människa när man förstår hur cynisk rovdriften är.

Jag vill inte vara en del av ett samhälle som förvandlar skogen till sopor. Började fundera på vad som krävs för att minimera användningen av trä och andra råvaror på ett så slösaktigt sätt som vi gör nu och kom fram till följande:

• Reklam kan enkelt undvikas med ett enkelt ”Nej tack” på brevlådan.
• Dagstidningar och böcker kommer vi snart nog att kunna läsa på ”läsplattor”. Inte helt säkert att detta är bättre då elektronik är ganska miljöstörande, det gäller att kvaliteten/livslängden förbättras på de produkterna.
• Pappersförpackningarna undviks bäst genom att återgå till ett mer lokaliserat samhälle. Flergångsförpackningar är också ett alternativ.
• Hushållspapper o dylikt kan ersättas med trasor och handdukar.
• Toapapper kan ersättas med bidé. Ovanligt här i Sverige men mycket mer hygieniskt och energisnålt.

På motsvarande sätt kan man titta på många andra råvaror och de förpackningar man gör av dem. Läsk, öl och vatten förpackas t.ex. i plast, glas och aluminium. Dessa produkter har vi egentligen ingen använding av. De är bara lyxprodukter som vi kan helt sluta köpa och dricka helt vanligt kranvatten istället. Mycket nyttigare och energisnålare.

En hyllning till Hubbert

Jag blir glatt överaskad över mängden människor som är väl insatta i Peak Oil och som kommer med bra kommentarer i debatten som följer efter IEA erkännande att oljan faktiskt kommer att nå sin topp snart (DN, SvD). Däremot har jag inte sett någon nämna Mr. Hubbert som förtjänar ett omnämnande eftersom han förutspådde redan 1956 att USA skulle nå sin oljetopp 1970 och fick helt rätt! Kring denna topp blev det ett yrvaket uppvaknande och insikten om att oljan var en ändlig resurs växte. Sedan kom Saudi-Arabien m.fl. till undsättning och alla de vettiga visionerna om ett mindre oljeberoende samhälle sveptes undan. Det hade varit bra om vi hade börjat omställningen då. Då hade vi haft god tid på oss och gott om billig olja att använda för att tillverka de produkter som behövs för ett oljeoberoende samhälle. Nu blir det väsentligt tuffare – men jag är optimist!

Ingen har ännu nämnt den omställnings rörelse som vuxit enormt på kort tid som har många goda idéer och en sund inställning till hur vi ska kunna skapa ett väl fungerande oljeoberoende samhälle. Rörelsen kallas Transition Network och initierades så sent som 2005 men är redan ett världsomspännande fenomen. Den uppmuntrar till att se möjligheterna att skapa en bättre värld istället för att fokusera på hotet från en kommande kollaps. Om man skrämmer människor så hamnar de i förnekelse och apati. Om man presenterar en vacker vision och visar hur vi kan ta oss dit – samt gör detta på ett inkluderande (alla får vara med) sätt – då skapar man drivkraft och optimism!

Det vore dock korkat att förneka hoten eller att säga att omställningen kommer att bli lätt eller att ingen kommer att hamna i kläm när hela samhällsstrukturer ska förändras. Men skrämseltaktiken är inget bra sätt att skapa förändring!

Läste precis i Fria om en lite mer extrem omställningsrörelse som jag visserligen var bekant med sedan tidigare: The Venus Project. Där kan man snacka optimism! Teknikoptimism närmare bestämt. Själv lutar jag åt att se deras vision som trevlig men orealistisk än på ett bra tag. Har dessutom inte förstått hur prioriteringar av resursanvändningen ska gå till. De tänker sig att man helt ersätter den penga baserade ekonomin med en resursbaserad ekonomi. I praktiken ett ganska socialistiskt system där alla har rätt att få en lika stor del av resurskakan. Tyvärr tror jag att vi kommer att få genomleva åtminstone 100 år till i ekonomi baserad på ”knapphet” som den vi har nu, innan vi kan börja leva i en ymnighets ekonomi. Förhoppningsvis kommer vi till den punkten, för rätt använd så räcker jorden till ett bra liv för alla människor.

Här passar ett känt citat: Det finns tillräckligt för allas behov men inte för en enda mans girighet (Mahatma Gandhi).

För övrigt: Hubbert förutsade även oljetoppen för hela världens olja. Denna gång lyckades han dock inte träffa riktigt rätt: 1995. Vissa menar att oljetoppen skulle ha nåtts då om det inte vore för den kraftiga nedgången under 70-talet, men faktum är nog att Hubbert inte hade tillräckligt med data för att kunna göra en korrekt prognos. Idag, när nästan alla oljeproducerande länder redan har passerat sina toppar, så har man väldigt mycket bättre förutsättningar att göra korrekta bedömningar. Att just IEA, som varit kända för att placera oljetoppen riktigt långt in i framtiden (kring 2030), nu valt att tidigarelägga den till de närmaste 10 åren är ganska sensationellt!